Som man är nånting på 29..sen kommer det där mörka talet vare sig jag vill eller inte (läs vill inte) 

Har massa dåliga dagar nu..i måndags ringde jag om tid för bp, inte fått något än i lådan. 


Känner att jag sopat allt under mattan den här tiden. Det har varit skönt. Men de går inte längre. Det gör ont mest hela tiden nu när allt väcks till liv igen. Känns som gråten vill explodera å fick i tisdags en ångestattack på jobbet (har en guldkollega som kom direkt) fan nu ska det börjas igen. Å tänk om proverna inte är ok? Vad fan gör jag då?? Fortf inte haft mens sen juni..lite konstigt känns de när man blödit ofta å regelbundet av hormoner men nu är allt som sig själv så då blir de inge. 


Har en hemsk kväll på jobbet å kämpar verkligen men att hålla mig upprätt. Hemma strax efter 22 å så iväg 6.45 imorgonbitti.


Jag känner att för varje par i denna sväng som lyckas, för det mig närmre de där procenten som inte lyckas. Tänker väldigt mkt i dem banorna...å känner. Har de gått så långt nu att jag mår sämre av att dem som är lika lyckas, hemsk tanke. Jag känner mig hemsk men är nog så. Behöver få ett steg framåt nu...känns som när vi får lite medvind så kommer de en orkan å slungar oss bakåt. Den här lungembolin var droppen. Nu vill jag bara ha medvind eller iaf att man står still. Den ställde till med en sån fruktansvärd bortkastad tid då vi inte fick göra nå. Fan att man ska ha problem med ivf...jaja det är bara att göra. Dem har noga koll på mig nu å vid en ev graviditet så ska väl va lugnt. Ge oss den där förbannande OKstämpeln i baken snart (läs slutet på nov) så vi iaf får försöka. De tar kol på mig att bara få rulla tummarna...gjort sen juni....