Om

Hej.
Jag och min sambo är ofrivilligtbarnlösa. Jag lider av PCOS. Hela resan från första telefonsamtalet till slutresultatet delar jag med mig av här.

För mig fungerar detta som en dagbok, en slags terapi, att få skriva av sig.

Vi varit ett par sedan julen 2008. Han är min partner in crime och det här har fört oss närmare varann ❤ även om det börjar bli påfrestningar i skarvarna efter allt vi gått igenom MF, MA, lungemboli för att nämna lite.

Å hoppet å tron på att det kommer att lyckas har svalnat av om det ens finns en gnutta kvar. Nån dag kanske, eller också inte.

Presentation

Senaste inlägg

  • Hej igen.2017-07-25
    Gav upp nästan allt. Ju mer tiden gick ju ondare gj...
  • Ensamhet i barnlösbubblan2016-10-27
    Ja så kännes det här. Ändå in i hjärtat. Så min...
  • Nytt liv i sikte?2016-10-20
    Ja jag vet inte..men har ju tappat hela hoppet å tron...
  • Tjolavipp å spy ur sig lite2016-10-04
    Det gör ont i mig att läsa om allas er lycka. Men vi...
  • Fly2016-08-28
    Det är så mkt babyboom i min värld nu under augusti...

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Reklamfri blogg!
Skapa en egen blogg utan krångel eller teknisk kunskap.
Skapa bloggen nu!

Visar inlägg från oktober 2013

Tillbaka till bloggens startsida

Vänner och funderingar

Här om dagen läste jag ett inlägg på Facebook, en "vän" ifrågasatte varför man blir utstött som nybliven förälder. Varför enbart dem som är föräldrar själva är dem som håller kontakten? 

Min motfråga och fundering är ju självklart varför vänner/bekanta som får barn enbart hör av sig till dem som har barn? En efter en har jag tappat kontakten mer eller mindre med dem som fått. 

Har enbart en vän kvar med smått, och just detta förde oss enbart närmre. Det underbara med denna människa är att hon tillåter mig va ledsen när dem stunderna knackar på. Hon suckar inte, hon lyssnar. Vilket gör att jag kan vara mitt glada jag resten av gångerna. Så tack underbara du för att jag får vara jag! Din dotter är lika underbar hon! 🌺 

Jag har alltid varit otroligt öppen med min längtan och problematik. Gärna pratat om det. Har liksom gått dem problematiska svårigheterna i förväg då jag vet vad som kan vänta mig efter att ha följt min systers kamp (hon lider av rätt svår grad PCOS, idag mamma till 2 underbara flickor) Men iaf så kan inte vissa människor ta det. En av mina närmsta(!) kunde tillexempel inte de så vi bröt kontakten helt. Ganska exakt 1 år sen nu. 

Så idag håller jag igen mer, klistrar på det där leendet och säger att allt är bra. 👍

Hur upplever ni det med människorna i eran närhet som ska ha/har barn? 

Är ni tysta eller öppna med erat problem? 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Första steget avklarat av många

Tiden är bokad. Undersökning för att kolla hur det ser ut idag, nya prover och VUL väntar. Så hoppas jag Pergotime skrivs ut. 

Välkomna att följa min resa, dela gärna med er av eran. 

0 kommentarer | Skriv en kommentar