Om

Hej.
Jag och min sambo är ofrivilligtbarnlösa. Jag lider av PCOS. Hela resan från första telefonsamtalet till slutresultatet delar jag med mig av här.

För mig fungerar detta som en dagbok, en slags terapi, att få skriva av sig.

Vi varit ett par sedan julen 2008. Han är min partner in crime och det här har fört oss närmare varann ❤ även om det börjar bli påfrestningar i skarvarna efter allt vi gått igenom MF, MA, lungemboli för att nämna lite.

Å hoppet å tron på att det kommer att lyckas har svalnat av om det ens finns en gnutta kvar. Nån dag kanske, eller också inte.

Presentation

Senaste inlägg

  • Hej igen.2017-07-25
    Gav upp nästan allt. Ju mer tiden gick ju ondare gj...
  • Ensamhet i barnlösbubblan2016-10-27
    Ja så kännes det här. Ändå in i hjärtat. Så min...
  • Nytt liv i sikte?2016-10-20
    Ja jag vet inte..men har ju tappat hela hoppet å tron...
  • Tjolavipp å spy ur sig lite2016-10-04
    Det gör ont i mig att läsa om allas er lycka. Men vi...
  • Fly2016-08-28
    Det är så mkt babyboom i min värld nu under augusti...

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Gratis blogg!
Enkelt och snabbt!
Helt på svenska!
Gratis blogg!

Visar inlägg från januari 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Bitterfitta....

Ja det är jag det! Tror det kommer se ut såhär: 


28 feb: Möte för resultat av spermaprovsresultat samt påtryckning av att prata med kurator/psykolog(Vi totalvägrar, sagt ifrån min gamla BM för vi klickar inte men fick henne nu iaf, bara att bita ihop så vi inte behöver vänta 1 månad till för ett svar vi likväl kan ta på telefon. Funderar på om det är negativt...?)

Hem och vänta på kallelse om spolning..säkert tidigast i slutet på mars för måste stimulera fram en blödning.

Sen blir det väl slutet på april då jag får ta blodprover.

Sen dröjer det säkert till slutet på maj innan vi får på allvar diskutera med alla resultat hur vi ska gå till väga. Förmodligen hem och äta hormoner så jag blöder regelbundet för det där försöket att framkalla naturlig ÄL. Hrmpf! 

Så till närmre jul kanske vi får hjälp på riktigt. Det enda bra med vårat landsting är att man får 3 IVF försök till priset av en. Alltid nåt. Var tydligen inte många som hade det så. 


Blir nog inte så mycket skrivande för min del så ofta, har inte så mycket att komma med innan 28e feb mer än massa negativa bittra inlägg. Utan uppdaterar när det finns något. Läser runt och ser hur det går för er andra och lägger en kommentar här och där! 

Hormonsting och alla jävla rubbningar som detta liv innebär..

Igår..då var jag som ett svart elektriskt moln. Tills sambon kom hem och fick allt att lägga sig i dvala tills nästa urladdning. Idag har jag sådär ont i magen, hugger och sticker ochjag känner mig så känslosam. Bröt ihop idag i stallet. Riktigt bröt ihop. Så trött på att leva med alla symtom, stora som små. Läser runt på olika bloggar och där står de noga beskrivet om olika flytningar, ömma bröst, onda vårtgårdar. Alla är under någon typ av behandling. Jag går all naturel i en frustrerande väntan på att få hjälp. Men..


..alla dessa saker är en daglig del av mitt liv. Ibland känns brösten som varbölder, kan inte sova på natten för hur jag än ligger så känns dem. Bröstvårtorna ska vi inte tala om, känns flådda. Så kläder, bh, sportbh=AJ! Det som funkar är att gå med händerna och agera bh. För då kan du anpassa.


Hugg och stickningar i äggstockarna kan vara lätta och går att "bortse", sen finns de värre då svetten rinner längs ryggraden och jag kryper ihop i fosterställning. Tror jämt att det gått sönder något men slutat ringa in om det för får alltid höra att "lilla gumman det där är normalt för dig" man tackar! Har starka smärtstillande men knappt dem hjälper som  vid mensvärk när den sätter fart. Kan aldrig jobba första 2 dagarna, alltid hemma. Men när jag gick i skolan så var jag hemma 10-14 dar som det höll på så blivit betydligt bättre.  


Och så dessa flytningar, en person beskrev det nu under behandling att hon trodde hon kissat på sig. Kände mig träffad direkt, tack och lov är de sällan! Har allt förutom äggviteliknande flytningar. 


Blir så trött på mina hormoner som är som ett jäkla flipperspel. Dem säger det kan lugna ner sig efter en graviditet. För det är under en graviditet som kroppen mår bäst för mig. Då är hirmonhalterna i balans jämfört med nu. En BM sa till mig att som jag har det, så har gravida det. Så ser framemot att bli en ängel i psyket med en kula på magen så småningom. Så glad att min älskade sambo orkar med mig, men vi har behov av boyta, i en liten lägenhet hade han nog mist livet ;) 


Ingen sär ute som har som jag? Alla verkar så lyriska över kroppens signaler under behandling. Signaler som jag har stup i kvarten, fast falska. 

Förbannade Facebook!

Eller nått. Får väl skylla mig själv som är med men är hemskt nog en del av livet idag. Varje veck dyker det upp ultraljudsbilder till höger och vänster. Nu ikväll några som har BF 20juli. Bläddrade förbi lite hastigt. Blev tvungen att gå tillbaka till deras inlägg. Tvillingar..det är ju tvillingar. Va fan.... Suck och stånk. Jag blir inte ledsen på samma sätt som förut såfort jag hör om någons graviditet. Men känns på nå vis. Svårt att säga hur bara. Men om någon nära berättar så vill jag bara att det finns förståelse för mitt sätt att känna. En nära vän hade bakut inte det. 

"Det är ditt problem och ingen annans. Det är något du måste ta itu med. Jag ser inte sig som vän just nu." 

Var en period nära min födelsedag förra hösten, paniken att sätta ännu ett streck för ökad ålder, minskade chanser...jag kunde just då inte se gravidmagar..var fruktansvärt jobbigt. Men det fanns ingen som helst förståelse. Var som knivhugg i magen..i hjärtat. Hoppas jag aldrig råkar ut för det igen. Men blir påmind då gemensamma vänner säger att hon saknar mig, hoppas att vi kan bli vänner en dag och att hon skulle ta emot mig med öppna armar. Känner bara din fruktansvärt elaka bitch, jag skulle aldrig springa in i din känslokalla famn. 


Men men. Tråkigt då dem där närmaste bor på gamla hemorten. Jag flyttade norrut till min kärlek. Ångrar absolut inte det men när de väl ordnas tjejträff så känner jag att jag inte kan vara med. Vill ju träffa dem andra 3 men kan inge vara i samma rum som den människan. Näe fy fan. Skulle gå bärsärkagång! 😡


Nog om de!

Imorgon kommer äntligen sambon hem på kvällskvisten efter första veckan borta på jobb. Kommer ju se ut såhär ett tag så vi har att göra när han är hemma 😉 speciellt under behandling ifall man skulle lyckas trolla fram en ÄL! Känns bara som de tar 100 år innan vi ska få hjälp. Ringde 28okt. Allt vi gjort är ett spermaprov och 28 feb ska vi på möte för att få resultatet berättat. Åhhhh så seeeegt de ska va! 

Nu önskar jag er alla en godnatt! Jag längtar tills imorgonkväll då jag sover riktigt illa när jag ligger ensam i stora sängen. 

Kallelse och gräsänka

När jag skulle hämta posten idag låg där ett brunt litet kuvert från landstinget. Vår kallelse! 28e februari har vi fått tid. Om 1 månad. Då ska vi få reda på spermaprovsresultatet samt säkert prata lite. Dem vill ju att vi ska gå och prata med nån kurator men jag ser absolut ingen anledning. Inte nu, ge oss en lyckospark i baken istället! :) sen ska det (hoppas jag) bokas in en tid för spolning/kontraströntgen. Eller så får vi åka hem och invänta en kallelse... Antar att de lär ta någon månad de också. :/ Men ska stå på mig och besvära lite, vill att det ska gå fortare! 


Imorse for sambon mot huvudstaden. Så nu är jag gräsänka till torsdagskvällar ett tag framöver. Ska väl gå! Men vem ska värma iskalla mig om kvällarna??

 

Såhär ser det ut hos oss vid läggdags. Igårkväll la jag mig först, då kom sambon med en extra filt och ett täcke till och la på mig. Men jag var som en isbit ändå när han la sig. Bara för honom att agera kamin :D ❤


0 kommentarer | Skriv en kommentar

Funderingar och tankar

Godmorgon på er, segt denna morgon. Igår när jag släppte it hästarna var det -27-25 grader ute. Lite mildare idag men har ingen brådska. Dem kom in sent igår. 


Tänkte höra med er därute som gjort spermaprov, hur länge fick ni vänta på svaret? Vi ska bli kallade på möte för det. Känns onödigt, hade hellre tagit emot ett telefonsamtal. Sökte runt på massa olika forum igårkväll och vissa fick reda på resultat senare samma dag och vissa tog det ett par veckor för. Vi verkar bo i ett långsamt landsting så tar förmodligen flera veckor. Känner mig ute alltför positiv, det går för långsamt. Är inte effektivt nog. Min stress över åldern var som bortblåst när jag äntligen fick sambon att förstå och han sa att vi kör. Väntat några år på den dagen. Men nu börjar den komma igen...stressen. Jag känner mig äldre för varje vecka som inget händer. Kan vi inte bara få reda på svaret, göra kontraströntgen/spolning samt blodprov på mig inom en snaaaar framtid så vi kan sätt fart.


 Är så otroligt fundersam över hur min kropp kommer svara på hormoner, enda jag vet är att jag troligtvis har en bra livmoder om än dold. Var så tunn och perfekt slemhinna så när man väl fått en ÄL och det blir befruktning så är det förhoppningsvis väldigt hemtrevligt där inne bara den/dem hittar dit :) något positiv att ha i tanken i denna snurriga karusell. Hjälpte ju sambon med provet då det ordnades hemma, vi skrattade nå kopiöst. "Det är ju egentligen lite sjukt" sa han. Ja det är det. Men vi ska göra allt för att få ett barn. Men visst är de det knasigt hela grejen. Men tack och lov för att de finns! Knasigare lär de bli, hoppas bara jag är pigg och glad under tiden med alla hormonpumpningar. Att jag inte mår lika dåligt som syster som sjukskrev sig, blev dock inte beviljad någon ersättning så det var självförvållat att må så dåligt. 


Jag ska iallafall göra det sista för att skicka in ansökan till utbildningen. Har inga studiegång i bakgrunden alls så ska faktiskt ta de första nu. På heltid. Känn väldigt bra för då kan jag vara hemma, en halv dag i veckan ska vi synas. Men mår jag pyton någon dag så har jag ingen chef att hålla på krångla till det med. Samt alla läkarbesök och prover som ska tas, det blir enkelt. Sen kan jag hjälpa syster med barnen medans våra karlar jobbar i huvudstaden. Jag är ju hemma :) 


Det är så otroligt underbart skönt att få ha den här bloggen. För hur de än är så pratar jag jämt om detta i ett telefonsamtal med nära vänner. Ibland mycket och ibland lite. Men det är mitt liv. Det är jag. Är det som händer just nu. Rädd att dem ska tröttna...


Nä nu ska jag upp till hästarna, är "bara" -17 ute nu :D Ha en bra dag ni där ute och keep going strong! Vi ska greja det! Säger som en i en blogg jag följer, tillsammans är vi starka! ❤

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg