Om

Hej.
Jag och min sambo är ofrivilligtbarnlösa. Jag lider av PCOS. Hela resan från första telefonsamtalet till slutresultatet delar jag med mig av här.

För mig fungerar detta som en dagbok, en slags terapi, att få skriva av sig.

Vi varit ett par sedan julen 2008. Han är min partner in crime och det här har fört oss närmare varann ❤ även om det börjar bli påfrestningar i skarvarna efter allt vi gått igenom MF, MA, lungemboli för att nämna lite.

Å hoppet å tron på att det kommer att lyckas har svalnat av om det ens finns en gnutta kvar. Nån dag kanske, eller också inte.

Presentation

Senaste inlägg

  • Hej igen.2017-07-25
    Gav upp nästan allt. Ju mer tiden gick ju ondare gj...
  • Ensamhet i barnlösbubblan2016-10-27
    Ja så kännes det här. Ändå in i hjärtat. Så min...
  • Nytt liv i sikte?2016-10-20
    Ja jag vet inte..men har ju tappat hela hoppet å tron...
  • Tjolavipp å spy ur sig lite2016-10-04
    Det gör ont i mig att läsa om allas er lycka. Men vi...
  • Fly2016-08-28
    Det är så mkt babyboom i min värld nu under augusti...

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Gratis blogg!
Enkelt och snabbt!
Helt på svenska!
Gratis blogg!

Visar inlägg från april 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Terapiarbete :)

När någonting inte är bra, då bakar jag. Eller städar. Eller både och. Känner mig väldigt laddad. Känsloladdad. Då känns det bra att få mörda en deg! Snart ska jag iväg för nästa terapiarbete- mockning! Det brukar göra mig klar i huvudet. Just nu inser jag att för min skull ( måste för en gångs skull tänka på mig själv och inte agera terapeut å problemlösare åt andra) Så rensar bort lite egoistiska energitjuvar som finns runtikring. Gjort det ett tag, för vem behöver såna som kräver uppmärksamhet å förståelse men inte kan ge något tillbaka? Inte jag.


Har ni något speciellt ni tar er för som erat egna "terapiarbete"? Kanske offra er att äta upp dessa för problemet är just de, vem ska äta upp det jag bakar??


 


Leverans!

Dem här 6 testerna kom idag, beställde igår. Snabba ryck! Dessa 6 ska senare visa det jag vill. Nu får dem ligga å vänta vackert tills dess❤ Känner mig som en hormondjävul. Spottar å fräser åt höger å vänster. Har nog avverkat alla människor omkring mig innan det här är klart. Längtar tills det är över så jag inte riskerar att halshugga någon. 

Underbara karl, å du är min ❤

Igårkväll hade jag en dipp. Kände mig väldigt ensam på något vis. Kände mig ledsen med en viss panik-känsla. Grät. Fast vet inte varför exakt jag grät. Satt ensam i tvrummet då sambon beslöt sig för att gå in å lägga sig. Men då startade allt. 


Beundrar så alla dessa män. Dessa män som klarar av att stanna hos sina kärlekar i denna kamp. Kan inte vara lätt att leva med oss. Jag slåss just nu med mina hormonobalanser. Har för första gången i mitt liv haft en period då inget av detta kändes av. När jag var gravid. Vilken glad stabil lycklig människa jag var. Nu är jag bara "jag". Eviga känslostormar som far runt i kroppen pga av kroppsliga fel. För första gången tycker jag inte om mig själv, jag vill inte leva med mig själv (inga självmordstankar här men så jag känner) Det är jobbigt att vara jag. 


Men så finns denna underbara människa. Första tiden var jag så rädd att bli lämnad för vem ORkAR leva med ett hormonmonster?  Jag skulle inte gjort det, så att få bli gravid å få en liten är helt klart det absoluta men att få bli gravid å bara vara stabil..det längtar jag efter. 


Nu ska jag sätta fart efter min frukost på sängen som älskade finaste F gav mig. Tack hunny för att du står ut med mig ❤ Ser framemot vår framtid. Snöbollarna som kommer. Med en chans 1 på 5 för flerbörd så har jag fler än 1 i tankarna :) 

Tävling?

Nu kör vi. Steg 1. Provera. Kan inte låta bli tävlingskänslan inombords, vill inte komma sist. 



Avund och sorg

Imorgon ska jag ta provera i 10 dar. För att sedan ca 3dar efter det få mens. För att efter på mensdag 5 börja med pergotime. Åka in på bokat VUL å se att de är ett par bra ägg så bara fortsätta. Vilket kommer resultera i flerbörd. 


Men rädd.Desperat. Hoppfull å samtidigt inte. Var in på en bloggsida då jag varit frånvarande några dar. En vacker bild. Tårarna å skrik flög ut. Tur jag var ensam. Kan inte den där sorgen bara försvinna??? Ligger lågt ett tag. Gör för ont att se era fina bilder som ni självklart ska lägga upp. Hör ju till det finaste. Men jag kan inte titta på dem. Det är dem där känslorna. Avund och sorg. Jag hade också kunnat vara en som la upp bilder på ultraljud å på mage. Hade nu varit i v 22. 21+1. Hade varit nå de att visa upp!

Känner mig hemsk. Vet inte vad jag gör om det inte tar sig nu. Eller om vi är med om samma sak igen..vet att jag tänkte att ska vi genomgå ett MF så får de inte gå så långt. Inte över den där gyllene tröskeln. Kommer inte kunna passera BF 2 sept ogravid. Aldrig varit med om så många runtikring som är gravida å ska ha iår. Jag skulle ju vara en av dem.. 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg