Om

Hej.
Jag och min sambo är ofrivilligtbarnlösa. Jag lider av PCOS. Hela resan från första telefonsamtalet till slutresultatet delar jag med mig av här.

För mig fungerar detta som en dagbok, en slags terapi, att få skriva av sig.

Vi varit ett par sedan julen 2008. Han är min partner in crime och det här har fört oss närmare varann ❤ även om det börjar bli påfrestningar i skarvarna efter allt vi gått igenom MF, MA, lungemboli för att nämna lite.

Å hoppet å tron på att det kommer att lyckas har svalnat av om det ens finns en gnutta kvar. Nån dag kanske, eller också inte.

Presentation

Senaste inlägg

  • Hej igen.2017-07-25
    Gav upp nästan allt. Ju mer tiden gick ju ondare gj...
  • Ensamhet i barnlösbubblan2016-10-27
    Ja så kännes det här. Ändå in i hjärtat. Så min...
  • Nytt liv i sikte?2016-10-20
    Ja jag vet inte..men har ju tappat hela hoppet å tron...
  • Tjolavipp å spy ur sig lite2016-10-04
    Det gör ont i mig att läsa om allas er lycka. Men vi...
  • Fly2016-08-28
    Det är så mkt babyboom i min värld nu under augusti...

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Reklamfri blogg!
Skapa en egen blogg utan krångel eller teknisk kunskap.
Skapa bloggen nu!

Visar inlägg från juni 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Rubrik här då.

För 1 vecka sen blev jag moster för 6e gången...en tös som plockades ut i v 37+2. Hon är fin å underbar som alla nykläckta små underverk men visst gör det ont. Så förbannat ont å jag tackar uppfinnaren till antidepressiva för nu är jag fast i de träsket å kommer nog aldrig ur. Kan andas någorlunda igen. Sova. Skönt som fan. 

Haft en härlig midsommar med familj men dessa som finns i omgivningen...Obs! Läses med dialekt a la dalarna för bästa effekt! "men guuu så roligt nu har du blivit moster då" "grattis moster vad härligt" "mår dem bra? Har dem kommit hem?" "Hälsa så gott ååå vad härligt att bli moster va? GRATTIS!" 

Sen den värsta hittills kom idag när jag var på hemköp från en personal som också är gammal kollega till syster (fler personal har sagt saker men denna sved som eld) .."Grattis då moster! Men hörrö du å X ligger efter nu haha Eller jaa ni har väl tid ni är väl int såå gamla än" sen for denne iväg i sitt arbete å tur var väl det för stod å kokade där jag höll i granolapaktet. Fick ringa mamma som kunde uppehålla mig medans jag slängde ner de nödvändiga i korgen å skyndade mig därifrån. Tårarna rann när jag körde hemåt. Grät inte men dem rann. Inte gråtit på ca 2 v, sen de antidepressiva började göra sitt. 

Det är dessa människor som får mig att känna å tänka elakt. Nån sorts avsky skummar genom kroppen inför den lilla. Nej det är inte ett dugg kul att bli moster igen. Jag vill inte bli moster, jag vill bli mamma. Hur underbar lilltösen än är, för det är hon ju självklart. Hela dagen blev förstörd å klockan var bara 9.30.. omgivningen är hemsk. Dem tar fram de onda tankarna.  Dem kanske sanna men åå så förbjudna tankarna som får en att känna sig så fruktansvärt hemsk som människa å så på de kommer skuldkänslor and so on. fantastiskt mående med andra ord!

Nu ska jag fortsätta min jobbnatt men finns nog ett skriv behov ändå så bloggen fick inte vila länge. 

Tjohej från mostern

Men ja strö salt i såren..

Ville skriva om detta..idag kliade det på ena bröstvårtan å stack. Tänkte att nå hundhår letade sig in för det är inte första gången. Icke sa nicke utan såg som små gula vaxproppar (ni som är hästfolk vet vad jag menar) pillade bort å så glänste de till. Jaha se där då var de mjölk i högra tutten...nu senare på kvällen kom vänstra bröstet igång. 

Har aldrig hänt mig. Fan...kunde man väl få slippa. 

Tack <3

Blir rörd av alla fina människor här ute. Ni är otroliga som visar att ni finns, såna fina ord som ni lämnar. Så tack för det.  <3 

Jag är trasig. Så fucking trasig så det finns inte. Senaste 2 dagarna har det kommit ikapp, blev utlöst igår av en grej å sen dess var de som någon vred på känslokranen..den som man till varje pris vill hålla stängd för annars funkar man inte. Eller det gör man inte egentligen men sålänge den är stängd kan man låtsas när det behövs. 

Skötbordet står kvar uppe...men jag känner att enda sättet vi skulle få användning för det är om vi öppnar våra armar för ett icke biologiskt barn. Vet inte om det är något för oss...å pengamässigt...shit! Vem har råd att adoptera som är en "Svensson"?? Det är en kamp i sig..vi är inte gifta vilket man gärna dka ha varit ett par år minst. Innan allt är klart isf så är vi närmre 40..kan man ens få en nykläckt då? Som sagt så vet jag inte om vi kommer dit. Försöker bara desperat greppa tag om något. Visst vi har 1 ivf kvar..sen då? Vad gör vi sen? Min känsla säger mig att vi är i slutet på denna kamp. Det blir inte mkt mer än det här..

Ska iaf prata med läkaren sen efter semestrar vad dem tror om våra odds. Måste få veta vad dem tror för hittills har man ju bara hört hur lätt de ska gå bara med en liten spark i baken. Ha! Jävligt lätt att säga!

Känner mig förövrigt som en vålnad som väntar på att livet ska börja. Å såhär vill jag inte leva. Kommer gå under tillslut. Äts liksom upp inombords  å tids nog är man väl så uräten så blir bara ett skal kvar. När sätter man stopp med att försöka? Efter sista ivfn? Återgår man till pergotime/letrozol då? För ett liv utan barn är för mig inget liv men orken...den förbannade jädra orken tryter. Kanske får man en kraftansamling efter sommaren fast brukar vara tvärtom efter ett nattheltidsjobb. Då är jag ganska sliten. 

Nä ni. Det går åt helvete det här ska ni se. Nu tackar jag för mig ett tag iaf, blir bara så otroligt tungt att skriva om tunga tider. Ältande.  

0 kommentarer | Skriv en kommentar