Gav upp nästan allt. Ju mer tiden gick ju ondare gjorde det och ju mörkare blev allt. Jag stängde av. Nästan så jag gav upp relationen för jag slutade känna, det enda jag kände gjorde ont  (så hur denna liten blev till är nästan lite väl mkt tur)  

Tar det kortfattat men med nytt jobb, nya rutiner så började jag återvända lite smått. Vi bestämde att köra på IVF efter sommaren. Fanns ingen ork till det men tiden rinner iväg. 

Sen var det dem där dagarna i slutet på april då hjärnspökena hälsade på... En ledig dag och vid handlandet så slank ett test ner. Så på em den 27e april kom ett plus. (????!!!) Jag blev inte glad. Jag fick en ångestattack för kände att jag orkar inte. Orkar inte gå igenom det igen. Orkar inte. 


Men här är vi nu. Många koller, många fragminsprutor men allt verkar bra. Den 8e januari är en liten tjej beräknad ❤ 

Ge upp allt. Sluta känna. Vet inte vad det var som gjorde att det gick. Men jag gav upp. Sån skröna. Så löjligt men här är vi nu å jag börjar så smått slappna av (vem försöker jag lura haha) Hon är därinne. Hon mår bra. Hon lever och hon är så smärtsamt efterlängtad. 


Har en ny blogg som jag startade för ett tag sen. För mkt smärta här. 

drommenombarn.bloggo.nu