Idag är de CD 9, alltså togs sista tabletten pergotime imorse:) igår tog mensen slut. Igår grät jag massor. Över småsaker som i mina hormonögon var oändligt stora. De värsta var att de skedde inför sambons polare. Men jag kunde inte hålla mig. Han var en av småsakerna som utlöste gråten.


Det började med att sista tabletten skulle delas i halvor på morgonen. Den ena halvan då, den andra idag..å en åkte i diskhon. Klant. Fanns inga pergotime på Apoteket så fick åka till grannkommun=gråtattack å panik nästan hela bilfärden. Världen var emot mig. helt klart! Men inte sambon. Han är underbar. Helt jävla underbar. Sa han att han älskade mig så forsade de fram. Kysste han mig så grät jag, höll han om mig så grät jag. Lycklig? Känslan av att han älskar mig? Båda delarna. Tänker jag på hur mycket jag älskar honom..för att vi älskar varandra som han sa igår så känner jag gråten pressa. Galet. 


Nu återstår de att se om denna omgång lyckas. Heja hormonstinna kropp! Så avslappnad denna gång, vilket nog gör att jag släpper fram känslorna, var för målmedveten förut. Hårdhudad.