7. 7 år har vi hållt ihop idag, jag å min kärlek. Men ist för en glädjedag så känns det tungt. Alla typer av årsdagar (födelsedagar, nyår och andra speciella som jul, fars/morsdag) symboliserar bara ännu ett år. Ett år där det fortf bara är vi. 


Då vi inte når framsteg så närmar vi oss bara den där framtiden utan barn. Procenten som aldrig lyckas. Det skär ordentligt inombords. Jag kan fortfarande inte gråta men varit nära idag. Är precis som om jag reflexmässigt kväver gråten, rädd för vad som skall ploppa ut. Blir bara en tryckande känsla i bröstet likt symtomen på lungemboli, inte som när man försöker hålla in tårarna. 


Känner att barnlösheten håller på att kväva mig. Känns som jag skriker, gråter å sliter mitt hår på insidan på ett sätt jag aldrig upplevt förut. Utåt då..pokerface. Möjligtvis irritation å ilska i liten dos. 


På söndag väntar proveran. Mår fruktansvärt av det så kanske de får mig att släppa på allt. Sen kontakta ivfn vid blödning å även meddela att jag vill prata med nån. Gå på akupunktur efter återförandet vore kanske nå (om de blir av å klarar upptiningen, ber er alla att hålla tummarna över det då jag själv är 100 på att vi får samtal alldeles innan när man står påklädd i hallen å inväntar något hysteriskt på de där samtalet som betyder allt- "nej tyvärr klarade inte eran blastocyst upptinningen så ni behöver inte åka in")