Ja de känns som det äntligen börjar lossna. På torsdag väntar inskrivning på MVC. Sambon hinner troligtvis inte hem från huvudstaden så går dit själv. Är ändå mig man pratar med mest. Samt alla prover. Jag kan svara för sambon annars får dem ringa eller ta hälsofrågor vid ett annat tillfälle :) Lite nervös, pirrig, förväntansfull är jag. Kan inte fatta att vi har ett litet knyte här inne, inne i min mage. Är ju alla andra som har så. Vi hör ju till ofrivilligt barnlösa. Hur kan vi då ha något så underbart, fantastiskt å helt sjukt magiskt? Jag har ju alltid stått där med tom mage..andra lyckas, inte vi. Så svårt att fatta. 


Men vi pratar mer å mer om de jag å kärleken. Sa att nästa vända blir RUL om ett par veckor. Går in i v 14 på onsdag men tror inte alls de är så långt. V 11 kanske? 10? Så tror vi får hoppa bak lite så men blir ju bara ett extra RUL sen så gör inget! Sambon undra varför jag trodde de, mena på att de syns ingenting. Visa kläder känns kanske ständigt nytvättade men ute mer än så. Kan ju iof bero på att livmodern min ligger så långt bak mot ryggen. Fick då genast ett retsamt svar att jag kommer bli nån typ av Qasimodou (stavning osäker) av han. Haha vore just snyggt de! 

Sen ser de ut att läsa sig med hästen som varit ett stort problem, både med sällskap å att det är för tufft att vara själv. Bära tunga vattendunkar å göra allt själv. Men ska kolla på ett stall, 1 mil bort där min syster bor. Hon tycker de vore perfekt för då kan hon stjäla knytet när jag hästar sen. Haha vi får väl se, tror aldrig jag kommer lämna ifrån mig dig mitt älskade lilla knyte. 

Vill avsluta med att säga att jag tänker dagligen på er andra, tycker de känns på ett sätt förjävligt orättvist att vi helt plötsligt blev gravida. Så ni ska veta att ni finns i mina tankar å jag hoppas så att detta händer er...❤