Jag måste vara stark. Inför alla. Familj, vänner men också sambon ibland. Ibland kommer en rädsla att han ska ångra sig, inte orka. Å då döljer jag hur jag mår. Ikväll var en dålig kväll men jag valde att gå till ett annat rum när han somnat för att lätta på trycket. För jag vet att jag kommer orka på något sätt. Det kommer inte gå en dag som jag slutar hoppas å kämpa efter det där efterlängtade plusset som ska hålla å visa en snöboll vid liv. Jag har kämpat i 4 år å längtat. Velat så länge jag kan minnas å jag ger aldrig upp. Ja livets kamp är vad det är allt detta. Resten är bara något förbipasserande. 

Vi är snart där. Snart där.