Den här goa rumpan hör till våran bebis. Ja för det är precis vad hon håller på att bli i vår brist på människovalp. Vi båda har ganska bestämda tankar om hund. Inte tigg, inte i möbler, inte skälla i onödan samt bestämda mot människor hur dem ska bete sig för att vi ska kunna forma valpen som vi vill ha henne. Men trots detta så skriker de "våran bebis" om henne. Hon är våran familjemedlem. Men det jag är rädd för är att hon blir ett substitut för oss som ofrivilligt barnlösa. Jag är rädd för att det här är den "bebisen" som vi får..ska vi ha nån mer så får vi köpa en till på fyra ben med päls. 


 

Dem säger så ja, men hur länge ska man behöva vänta? Räcker inte 4 år?! Jag måste må bra så jag inte sätter upp blockeringar för de är det som måste va felet.

Dem sa att om jag bara fick en ÄL skulle jag bli gravid jättelätt, jag blev ju det spontant. Så då måste det vara mitt huvud som sätter stopp. Jag måste försöka stänga av, men HUR gör man det? Jag måste ge upp för det är då man lyckas..men hur gör man det? Bara jag slappnar av så löser det sig..det är som dem som adopterar, vips så blir dem på smällen! Jeje...jag vrider sönder mig av hopp å förtvivlan. Hoppas få sluta med det en dag...hoppas få avsäga mig titeln som ofrivilligt barnlös. Hoppas så jag går sönder.. För går sönder gör man efter varenda jäkla förbaskade misslyckade försök.