Blir rörd av alla fina människor här ute. Ni är otroliga som visar att ni finns, såna fina ord som ni lämnar. Så tack för det.  <3 

Jag är trasig. Så fucking trasig så det finns inte. Senaste 2 dagarna har det kommit ikapp, blev utlöst igår av en grej å sen dess var de som någon vred på känslokranen..den som man till varje pris vill hålla stängd för annars funkar man inte. Eller det gör man inte egentligen men sålänge den är stängd kan man låtsas när det behövs. 

Skötbordet står kvar uppe...men jag känner att enda sättet vi skulle få användning för det är om vi öppnar våra armar för ett icke biologiskt barn. Vet inte om det är något för oss...å pengamässigt...shit! Vem har råd att adoptera som är en "Svensson"?? Det är en kamp i sig..vi är inte gifta vilket man gärna dka ha varit ett par år minst. Innan allt är klart isf så är vi närmre 40..kan man ens få en nykläckt då? Som sagt så vet jag inte om vi kommer dit. Försöker bara desperat greppa tag om något. Visst vi har 1 ivf kvar..sen då? Vad gör vi sen? Min känsla säger mig att vi är i slutet på denna kamp. Det blir inte mkt mer än det här..

Ska iaf prata med läkaren sen efter semestrar vad dem tror om våra odds. Måste få veta vad dem tror för hittills har man ju bara hört hur lätt de ska gå bara med en liten spark i baken. Ha! Jävligt lätt att säga!

Känner mig förövrigt som en vålnad som väntar på att livet ska börja. Å såhär vill jag inte leva. Kommer gå under tillslut. Äts liksom upp inombords  å tids nog är man väl så uräten så blir bara ett skal kvar. När sätter man stopp med att försöka? Efter sista ivfn? Återgår man till pergotime/letrozol då? För ett liv utan barn är för mig inget liv men orken...den förbannade jädra orken tryter. Kanske får man en kraftansamling efter sommaren fast brukar vara tvärtom efter ett nattheltidsjobb. Då är jag ganska sliten. 

Nä ni. Det går åt helvete det här ska ni se. Nu tackar jag för mig ett tag iaf, blir bara så otroligt tungt att skriva om tunga tider. Ältande.