Igårkväll hade jag en dipp. Kände mig väldigt ensam på något vis. Kände mig ledsen med en viss panik-känsla. Grät. Fast vet inte varför exakt jag grät. Satt ensam i tvrummet då sambon beslöt sig för att gå in å lägga sig. Men då startade allt. 


Beundrar så alla dessa män. Dessa män som klarar av att stanna hos sina kärlekar i denna kamp. Kan inte vara lätt att leva med oss. Jag slåss just nu med mina hormonobalanser. Har för första gången i mitt liv haft en period då inget av detta kändes av. När jag var gravid. Vilken glad stabil lycklig människa jag var. Nu är jag bara "jag". Eviga känslostormar som far runt i kroppen pga av kroppsliga fel. För första gången tycker jag inte om mig själv, jag vill inte leva med mig själv (inga självmordstankar här men så jag känner) Det är jobbigt att vara jag. 


Men så finns denna underbara människa. Första tiden var jag så rädd att bli lämnad för vem ORkAR leva med ett hormonmonster?  Jag skulle inte gjort det, så att få bli gravid å få en liten är helt klart det absoluta men att få bli gravid å bara vara stabil..det längtar jag efter. 


Nu ska jag sätta fart efter min frukost på sängen som älskade finaste F gav mig. Tack hunny för att du står ut med mig ❤ Ser framemot vår framtid. Snöbollarna som kommer. Med en chans 1 på 5 för flerbörd så har jag fler än 1 i tankarna :)