På fler vis. Inte vågat rida tills de satte sig. Men nu så. I vilken värld lever jag i....? Å imorgon börjar vi om med en pergokur. Troligtvis den sista. 


Eftersom denna omgång var så lyckad ( Lyckad??! Så in i helvete heller!!)  så behöver jag inte komma på ett VUL. Utan jag ska ringa när något resultat visat sig eller om mensen kommit. 


Jag känner mig helt slut. Haft fruktansvärda smärtor sen i fredags, lugnade ner sig igår. Ätit morfin å varit helt borta. Förutom all värk så har det känts som tandvärk i hela härligheten. Ob är omöjligt å binda fångar inte upp allt i sin fart så kastat lite tyg. Känts som allt gått sönder. Sa till sambon att allt checkar ut nu. Livmoder äggstockar äggledare...dem säger tack å hej för i den här kroppen sker ju inget. Inte gråtit på 2 dar nu iaf, varit för orkeslös. Skönt för vi båda är trötta på dem hejdlösa tårarna. 


Känns som jag inte är här ibland, inte är med riktigt. Det händer massa runtikring men jag känner mig borta från allt...tills de akut slår till. 


Å så en sak till, en kompis till sambon fick barn i början av sept. Tjejen visste om de pojknamn å flicknamn som ligger varmast. Fick reda på att dottern hette just de...fuck! Dem hade ju andra namn. Å hade vi fått 2a sept hade vi hunnit å om de vart en tjej så hade vi hunnit först... 

Jag skiter i de. Våran dotter om vi får en ska heta det, är bara så om det ser ut som en sån. Ledsen blev jag iaf.. Hoppas ingen tar pojknamnet. Å ingen mer tar flicknamnet heller som vi känner. 


Önskar jag kunde checka ut ett tag å sätta på autopilot.