Här om dagen läste jag ett inlägg på Facebook, en "vän" ifrågasatte varför man blir utstött som nybliven förälder. Varför enbart dem som är föräldrar själva är dem som håller kontakten? 

Min motfråga och fundering är ju självklart varför vänner/bekanta som får barn enbart hör av sig till dem som har barn? En efter en har jag tappat kontakten mer eller mindre med dem som fått. 

Har enbart en vän kvar med smått, och just detta förde oss enbart närmre. Det underbara med denna människa är att hon tillåter mig va ledsen när dem stunderna knackar på. Hon suckar inte, hon lyssnar. Vilket gör att jag kan vara mitt glada jag resten av gångerna. Så tack underbara du för att jag får vara jag! Din dotter är lika underbar hon! 🌺 

Jag har alltid varit otroligt öppen med min längtan och problematik. Gärna pratat om det. Har liksom gått dem problematiska svårigheterna i förväg då jag vet vad som kan vänta mig efter att ha följt min systers kamp (hon lider av rätt svår grad PCOS, idag mamma till 2 underbara flickor) Men iaf så kan inte vissa människor ta det. En av mina närmsta(!) kunde tillexempel inte de så vi bröt kontakten helt. Ganska exakt 1 år sen nu. 

Så idag håller jag igen mer, klistrar på det där leendet och säger att allt är bra. 👍

Hur upplever ni det med människorna i eran närhet som ska ha/har barn? 

Är ni tysta eller öppna med erat problem?