Om

Hej.
Jag och min sambo är ofrivilligtbarnlösa. Jag lider av PCOS. Hela resan från första telefonsamtalet till slutresultatet delar jag med mig av här.

För mig fungerar detta som en dagbok, en slags terapi, att få skriva av sig.

Vi varit ett par sedan julen 2008. Han är min partner in crime och det här har fört oss närmare varann ❤ även om det börjar bli påfrestningar i skarvarna efter allt vi gått igenom MF, MA, lungemboli för att nämna lite.

Å hoppet å tron på att det kommer att lyckas har svalnat av om det ens finns en gnutta kvar. Nån dag kanske, eller också inte.

Presentation

Senaste inlägg

  • Hej igen.2017-07-25
    Gav upp nästan allt. Ju mer tiden gick ju ondare gj...
  • Ensamhet i barnlösbubblan2016-10-27
    Ja så kännes det här. Ändå in i hjärtat. Så min...
  • Nytt liv i sikte?2016-10-20
    Ja jag vet inte..men har ju tappat hela hoppet å tron...
  • Tjolavipp å spy ur sig lite2016-10-04
    Det gör ont i mig att läsa om allas er lycka. Men vi...
  • Fly2016-08-28
    Det är så mkt babyboom i min värld nu under augusti...

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Gratis blogg!
Enkelt och snabbt!
Helt på svenska!
Gratis blogg!

Men ja strö salt i såren..

Ville skriva om detta..idag kliade det på ena bröstvårtan å stack. Tänkte att nå hundhår letade sig in för det är inte första gången. Icke sa nicke utan såg som små gula vaxproppar (ni som är hästfolk vet vad jag menar) pillade bort å så glänste de till. Jaha se där då var de mjölk i högra tutten...nu senare på kvällen kom vänstra bröstet igång. 

Har aldrig hänt mig. Fan...kunde man väl få slippa. 

Tack <3

Blir rörd av alla fina människor här ute. Ni är otroliga som visar att ni finns, såna fina ord som ni lämnar. Så tack för det.  <3 

Jag är trasig. Så fucking trasig så det finns inte. Senaste 2 dagarna har det kommit ikapp, blev utlöst igår av en grej å sen dess var de som någon vred på känslokranen..den som man till varje pris vill hålla stängd för annars funkar man inte. Eller det gör man inte egentligen men sålänge den är stängd kan man låtsas när det behövs. 

Skötbordet står kvar uppe...men jag känner att enda sättet vi skulle få användning för det är om vi öppnar våra armar för ett icke biologiskt barn. Vet inte om det är något för oss...å pengamässigt...shit! Vem har råd att adoptera som är en "Svensson"?? Det är en kamp i sig..vi är inte gifta vilket man gärna dka ha varit ett par år minst. Innan allt är klart isf så är vi närmre 40..kan man ens få en nykläckt då? Som sagt så vet jag inte om vi kommer dit. Försöker bara desperat greppa tag om något. Visst vi har 1 ivf kvar..sen då? Vad gör vi sen? Min känsla säger mig att vi är i slutet på denna kamp. Det blir inte mkt mer än det här..

Ska iaf prata med läkaren sen efter semestrar vad dem tror om våra odds. Måste få veta vad dem tror för hittills har man ju bara hört hur lätt de ska gå bara med en liten spark i baken. Ha! Jävligt lätt att säga!

Känner mig förövrigt som en vålnad som väntar på att livet ska börja. Å såhär vill jag inte leva. Kommer gå under tillslut. Äts liksom upp inombords  å tids nog är man väl så uräten så blir bara ett skal kvar. När sätter man stopp med att försöka? Efter sista ivfn? Återgår man till pergotime/letrozol då? För ett liv utan barn är för mig inget liv men orken...den förbannade jädra orken tryter. Kanske får man en kraftansamling efter sommaren fast brukar vara tvärtom efter ett nattheltidsjobb. Då är jag ganska sliten. 

Nä ni. Det går åt helvete det här ska ni se. Nu tackar jag för mig ett tag iaf, blir bara så otroligt tungt att skriva om tunga tider. Ältande.  

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Ofrivilligt barnlösa-för alltid?

Ja vi kommer nog alltid vara det. Krigaren lever inte, finns inte. Måndagens besök visade en livlös alldeles för liten figur som dött 2-3 dar efter ivfbesöket. 

Gårdagen spenderades på kvinnokliniken med cytotec. På ett akutrum med en gravid kvinna som mådde illa å fick dropp. Hon sa i telefon å till sköterskor att hon undra hur man kunde utsätta sig för det en andra gång. Vi låg på varsin hård brits med en liten vikvägg emellan. Hur fan kunde dem sätta oss i samma rum? Å gemensam toa. Ska framför det vi återbesöket.


Efter 5 timmar började värkarna å smärtan från helvetet som jag upplevt tidigare hälsade ovälkommet på åter igen. Jag vill aldrig vara med om ett MA igen. Efter ett värkarbete (sjukt men är ju då) så satte jag mig lite upp å kände hur något lossnade. Å smärtan lugnade ner sig, jag visste att något lossnat från livmoderhalsen, när det sitter där gör det ont. Gravida kvinnan var på toa så fick vackert knipa i väntan. Behövde ju rusa in på toa där ett bäcken väntade. Tillslut så å något hårt gled ut. Sambon hörde hur de landade i plastbehållaren å hämtade personal som kunde ta hand om det. 


Sen var de lugnt ett tag tills nästa smärtvända då resten kom ut. 


Vi avvaktade ett par timmar så blödningen skulle lugnat ner sig. Vid 21 var vi hemma å hade värkar till 22. Fanns inget mer som skulle ut men cytotecen började än. Precis som vid magsjuka, när du försöker kräkas trots tom mage..reflexmässigt. 



Jag hoppas en orsak hittas. Lär troligtvis bli en missfallutredning men gjort allt förutom att kolla kromosomer hos båda. Vi kanske inte kan få livsdugliga barn? 


Tankarna är många men nu blir det en paus inför sista ivfn i höst. Ska behandlas i 5-6 nu å sen är de inpå semestrar så då går de inte. Jag är avstängd. Grät i måndag efter beskedet men inte mer. Orkar inte. Känner mig så trasig. Sambon vill fortsätta, gärna nu snart. Han vill inte ställa bort skötbord utan menar att de behövs snart. Orkar inte..han får dra i trådarna nu, jag känner mig som en marionettdocka. Ganska livlös. Vet inte riktigt hur jag ska leva mitt liv för väntar ju bara på att de ska börja..vi gick all-in i det här. Tji fick vi. 

Ny vecka.

Hoppas så det fortsätter. Så nervös inför måndag. Känner mig inte alls gravis längre. Inge växtvärk, inga spända bröst, inge illamående..mensvärken jag hade i veckan är borta. Vet att de brukar tonas ner den här tiden men vet också att när de gjorde det sist så levde inte den vi hade då. Snälla låt det bara vara nedtoning på ett väldigt väldigt drastiskt sätt! 


 

Vill om 1 v kunna känna mig mer säker..att det faktiskt blir av den här gången. Andas.....andas...andas.  

Nu är det igång.

Oron. Rädslan. Känslan av att sakta men säkert förvandlas till ett psykfall. Jajamensen vi är igång! Har varit glad lycklig nervös å orolig men nu...vill veta NU om allt är okej! Helst igår, helst i helgen! 


Det här är sånt som andra lyckas med, inte vi. Blivit tipsad om att skaffa en sån där hjärtljudsmonitor men får se, behöver veta nu. Måndag känns så fruktansvärt långt bort å tiden går så förbannat sakta. Lever du därinne? Jag har galet chokladsug helt plötsligt å horn i pannan som innan mens samt så gör de ont på ett nytt sätt, mensvärkssätt. Så då tror jag allt håller på att gå tillbaka till de normala..att det är ett MA igen..


Åh varför kan det inte bara vara som det varit tills måndag! Varför ska de komma upp sånt som matar mina hjärnspöken??! Är såå rädd för att det jag känner å tror stämmer..känns inte som du lever lilla krigaren..

Äldre inlägg

Nyare inlägg